De mest begåvade har gått under

De mest begåvade i vår familj har gått under. Det var något som David Lagercrantz nämnde i sitt sommarprat i p1 angående ett av hans stolta pappas många uttalanden.. En mening som jag tog med mig i mitt liv eftersom den slog an på något viktigt i det. Jag har sedan jag blivit en vuxen man ständigt haft undergången som med och motvillig partner och dragits med dess skugga som både vän och fiende. Jag har tampats med den och njutit av den och just när jag tror att jag blivit av med den har den slagit till igen.

Detsamma gäller för mina vänner. Alla utav de mest begåvade har gått under eller är i ständig färd med att göra det. Nästan alla, hur fina omtänksamma, tänkande vackra och empatiska de är, är de i ständig färd med att möta sitt destruktiva öde.

Det gör mig mycket konfunderad med tanke på att förhållandet borde vara omvänt. Att de mest begåvade lyckas bäst och kan slå sig fram med starkast armar i livet. Men så är det sällan på grund av det mycket enkla faktumet att världen i allmänhet är mindre begåvade än dem. Därför blir de deprimerade, utsatta, sårade och känner sig inte nådda, eller förstådda av sin omgivning. Undergången är för dem alltid nära, den lurar i skuggorna av deras jag och till slut blir den en angenäm men motsägelsefull följeslagare, som David Lagercrantz uttrycket det,en tillflykt och en alternativ karriärsväg…

För att övervinna den krävs en enorm styrka och kanske är det enbart de med störst intellekt som klarar det. För trots romantiken, finns det för alla en lyckans väg om den psykiska disciplinen och styrkan är tillräckligt vidlyftig. Ett mer positivt budskap i juletider.

David Lagercrantz sommarprat

Kommentera