Ridån går upp

Min gode vän Sunny har blivit avstängd från Facebook för att han kritiserade ledningen av KTH. Han skrev några rader om hur flertalet doktorander från nämnda högskola efter deras utbildning skurade bord och moppade golv och skyllde detta på en inkompetent ledning istället för, vad som verkade vara den allmänna beklagelsefaktorn i kommentatorsfältet, inkompetenta studenter. Det dröjde inte länge innan både hans inlägg och Facebook konto till hans social mediala förtret hade rensats bort. 

Vad betyder en sådan händelse i det så kallat upplysta, moderna, åsiktsfria Sverige? Att man inte kan uttrycka en kritisk åsikt rörande en allmän institution utan att bli censurerad?
En obehaglig insikt i så fall och jag välkomnar Sunny med öppna armar till mitt utlopp.

Jag tänker vidare på mina livsupplevelser. Hur jag upplevt mig själv som censurerad eller kanske snarare som opassande i varje social miljö som jag vistats i genom mitt filmiska liv. Åsikter är en laddad vara. Det märker man så fort man har några. Hur de är ett vapen, ett hot och ett socialt varningsskott för den större delen av mänskligheten som inte har några.

Jag minns hur jag erfor detta då jag för första gången gjorde entré på riktigt i samhället vid Journalisthögskolan. Hur mina åsikter upplevdes som främmande, skrämmande skall mot myterna och arrogansen som regnade ner från den kvasiintellektuella akademiska himlasfären. Hur de framstod som små terrordåd mot obegåvningen och obryddheten i andra människors invalida uttalanden och hur jag gick ut från varje lektionstillfälle med en plågande lust att döda.   

Det var då jag på riktigt började att inse vem jag är och vem jag kommer att tvingas vara. En människa utanför samhället. Utvald av både sig själv och andra att vara artmässigt ensamstående. En människa utvald att känna mer än andra, tänka mer än andra, lida mer än andra, men likväl ha fler möjligheter än andra. En människa utvald till stordåd om fru fortuna vill honom väl.

Det var nämligen inte bara förljugenheten som slog mig när jag gjorde entré på journalisthögskolan. Det var den mänskliga kylan, emotionella hårdheten och intellektuella småaktigheten bland både lärare och studenter som skulle slå mitt inre med det skoningslösa järnröret som under mitt första år i Stockholm skulle omvandlas till en ständigt förförisk följeslagare.

Något jag har skrivit om i en bok som inom sinom tid kommer att släppas på utlopp.com. Håll ut till dess. Och keep on fighting. Friends and enemys.

Love Derjakt.

 

Kommentera