Den svarta hunden

Depression Isn’t A Choice, It’s A Kind Of Brain Damage

Ju mer advancerad hjärna man har, desto konstigare är man. Personligen har jag väldigt svårt att förstå mig själv.. Vem är jag? Varför beter jag mig som jag gör? Jag vet fan inte själv längre. Jag undrar ofta hur jag kan vara så normal men samtidigt så onormal. Vänner kallar mig den friskaste människan de träffat, men samtidigt är jag sjuk i huvudet. Jag går inte ihop med folk, startar konflikter med de runt omkring mig samt agerar på ett våldsamt, aggressivt och överkänsligt sätt mot de som många gånger inte ens förtjänar det. Samtidigt som jag är en ängel, särskilt gentemot andra änglar. Jag är en konstig människa med så många begåvningar, som tyvärr allt får ofta får sitt utlopp i en gatsten genom en ruta.. I ensamma vandringar nattetid då alla gått och lagt sig, i sitt eget inre. Jag är trött som fan på det. När ska det sluta? När ska jag sluta att vara jag? Sluta att tortera mig själv? Och när ska världen sluta att tortera mig? Som sagt jag vet inte. Jag vet bara att jag vill lyckas, att jag vill vara hälsosam, men gud vad svårt det är. Gud vad svårt det är att kämpa mot ett svart hål i huvudet som enbart ämnar att expandera.

Att vara någon som lider av depression innebär att vara någon som måste vara 10 gånger starkare än andra människor. Det innebär att vara någon som måste kämpa 10 gånger hårdare och tvingas vänta 10 gånger längre på belöningen. Jag vet när min kommer. När jag ämnar att stoppa det svarta hålet. Stoppa det med vita trasor, röda rosor, med mina egna förmågor. Att kämpa mot djävulen inne i mig. ”The black dog” som Churchill kallade den vilken går bredvid ens ljusare skuggor. Jag ska fan skjuta den jäveln och jag ska bevisa för alla andra jävlar vem jag är.

Iallafall hoppas jag det. Hur ska jag veta. Hur ska jag besegra hundjäveln? Tänk om den biter mig. Tänk om den biter mig till döds. Jag vet att den försöker varje dag. Den lurar runt omkring mig med en öppen salivtörstande käft för att få mig att falla, att få mig att tappa hoppet och hata allt och alla så till den milda grad att jag förr eller senare måste ta slut på antingen mig själv eller någon i min omgivning.

Det är en svår värld. Jag vill vara frisk och jag är det också, likväl är jag sjuk i huvudet och förstår någonstans att det är en förutsättning för att vara frisk. Så vad ska jag göra?

Nevermind. Imorgon är en annan dag. En dag jag ska hedra med att gå Upp klockan 7, gå ut, jobba med mitt företag, göra podcast, fånga regnbågen. Och kanske träna. Men vad ska jag träna? Löpning? Ja kanske, men jag har ont i knät. Min kropp är också deprimerad, den jäveln.

Adios.

Kommentera