Det förvuxna barnhemmet

Det förvuxna barnhemmet

Människor är barn. Det är något man måste lära sig innan man tar sig ur hemmet som tonåring. Att människor aldrig växer upp och att ungefär samma regler och förhållningssätt gäller som när man var en liten kotte. Det är fortfarande tjejerna mot killarna, krig och avundsjuka mot eventuella konkurrenter samt barnsligt skvaller bakom ryggen på dina eventuella utmanare, som gäller. Faktiskt var det en chock för mig att komma ut i vuxenlivet. Jag hade såna enorma förväntningar på människor, den universitetsvärlden där jag var på väg att ge mig in och storstaden dit jag skulle flytta. Men istället möttes jag av något som kunde liknas vid ett zoo där djuren gått bananas i en skrämmande, hotfull anarki. Jag lärde mig att ingenting gäller. Inget som de lyckats lura i mig om den stora världens högtstående funktionssätt med dess moderna institutioner kantade av mänsklig värme, respekt och intellekt, stämmer överhuvudtaget.

Nej till alla naiva unga själar på väg ut i den vida världen, försök stänga av hjärnan, tafsa en tjej i röven, dra i er några valium, spotta någon i ansiktet och gör er beredda på ett vuxendagis där de cyniskt perverterade barnen aldrig växt upp.

För de växer aldrig upp. De flesta är simpla djur till att börja med så varför skulle de växa upp till något annat? Tankeförmågan och det emotionella djupet i deras personlighet utvecklas aldrig särskilt mycket efter 6 års åldern om de inte blivit rikt genetiskt utrustade i dessa avseenden. De som haft turen att begåvas med det sällsamma, inkännande reflekterandet har dock oändliga utvecklingsmöjligheter och de kommer att bli individer totalt frånvända det djuriska packet. Vilket kommer att såra dem många gånger men också göra deras liv värt att leva. Det är anledningen till att de kommer få befrukta en drottning, leva deras liv på den mentala tillika sociala rivieran och när allt kommer omkring bada i personlig framgång. Eller? För egen del har jag fått känna smaken av det senare och alltid haft en viss framgång på grund av den jag är, men också alltid haft förmågan att falla till marken kontinuerligt. Även om jag lyckats etablera något har jag snart lyckats rasera det igen. Och så har det gått runt. Därför vet jag faktiskt inte om det där luxuösa levernet är väntande eller inte. Jag vet bara att jag har många möjligheter som jag försöker att ta vara på.

Likafullt brukar det annorlunda förhållningssättet och mina olika intensiteter (som vissa psykologer kallar det) gentemot mina likar efter hand ta död den sociala framgången, eller iallafall komplicera vägen till den oerhört.

Förlåt mig, jag menar inte att vara pessimistisk eller svartsynt, men jag är bara ödmjuk på ett ovanligt mörkt sätt.

 

 

 

 

Kommentera