Känslan av att vara inget..

Raskolnikov

Det är svårt för mig att inramas i ett specifikt beteendemönster eftersom min person rymmer väldigt mycket. Svårt att koka ner min stora existens till en mindre och svårt att ha förståelse för enbart någonting när jag är en del av allting.  Så tror jag att jag lättast sammanfattar mina allmänna tendenser att sällan falla in i kategoriska levnadsbetingelser. Tendenser som bland människor i övrigt är extremt vanliga och vill jag mena nödvändiga eftersom det gynnar deras överlevnad. Det gynnar dem att vara begränsade eftersom det ger dem en första klass biljett in i den sociala gemenskap som vanligtvis kallas livet. Deras humana gelikar är nämligen till sin natur i allmänhet limiterade och därför är det också lättast att vara det själv. Att inte vara det kan för en individ skapa högst påtagliga problem. Visst gör det henne många gånger till en övermänniska men också många gånger till en ouppfylld människa. Alla av de mest livfulla och intellektuellt sprudlande varelserna jag känner simmar oftast vilsna runt år efter år  i den fiskskålen som Syd Barett sjöng om i låten “wish you were here”. Att vara väldigt mycket förstår ni kan också innebära att vara väldigt lite. Det att passa in överallt kan innebära att inte passa in någonstans och det att vara intresserad av det mesta kan innebära att aldrig riktigt vara intresserad av något. Catch my drift?

Fördelen som begränsade människor har är alltså att de har en tydlig karriärsväg, en tydligt utstakad autostrada rakt in i en varm gemenskap utav liktänkande med liknande sysselsättningar som de alla, alltid brinner för något oerhört. Det är värdefulla levnads diamanter rakt från hjärtat av mamma Afrika som de inte skulle byta bort mot lite ambivalent insiktsförmåga. Att den tänkande människan inte alltid känner på samma sätt är ett faktum men likväl kan hon någon gång känna att det vore skönt att enbart vara alldaglig. Att det vore skönt att vara tydlig i något avseende istället för konstant motstridig och ljummet engagerad inför allt i hennes synfält.

Jag minns när jag läste psykologi vid universitetet och vi skulle skriva små utläggningar om våra förväntningar inför ett studiemöte ute i den arbetsverksamhet som vi sedan var tänkta att ge oss in i. Dessa skulle vi skicka in via ett program på webben och allas poster var tillgängliga för hela klassen att läsa.

Självklart tog jag del av dem och jag fascinerades över hur fascinerade mina klasskamrater var. Hur långa deras poster var, hur hänförde de var och hur mycket de såg fram emot det möte som jag nonchalant spottade ut snusen i vasken åt. Jag tror att jag skrev något i stil med att jag redan har bekantat mig med verksamheten i fråga och att jag därför inte kände något särskilt annat än att jag redan visste ungefär vad som skulle hända.

Cirka 2 sarkastiska medvetet provocerande meningar kastade jag fram då jag särskilt i sammanhang som dessa där det är menat att vara så naiv och “studentlik” som möjligt uppskattar att visa min överlägsenhet genom en slags förhärdad nonchalans. Det är ett sätt för mig att retas men också, om jag analyserar mig själv, att omedvetet söka uppmärksamhet. Men vem fattar egentligen det? Vem fattar att det finns något sökande och längtande i det jag skriver. Var det någon som läste det och tänkte att – wow vilken intressant jävel, jag undrar vad han gått igenom för att uppnå en sån världsfrånvändhet. Snarare kan jag tänka mig att, särskilt handledarna, blev irriterade när de läste mitt inlägg och att min nonchalans snarare uppfattades som ett tecken på obegåvning. I en värld där allt ska vara så komplicerat som möjligt är det ju obegåvat att vara enkel. 

Huvudsaken är ju ändå att jag förstår mig själv, källarhålet är ändå bäst som han skrev Dostojevskij. Men fan det är det ju ändå inte, det är enbart ett påtvingat ont, ett ovälkommet men romantiserat öde som hjälten i hans berömda bok snart kontrade. Och nog fan känner jag likadant. Visst är det fint att vara en ouppfylld, missförstådd poet, men nog är det finare att vara en uppfylld och förstådd sådan. Därför kan jag ibland känna att det vore skönare att vara enkel och att få tillhöra en kategori där man är hänförd och säker på vad man vill göra.

Livet vore så mycket enklare då. Men likväl så mycket enfaldigare. Kanske vill jag trots allt vara inget med den förmånen att ha förmågan att vara allt. Om jag bara förfinar mig själv och är stabil nog för att leva ut min potential kan jag bli större än de flesta. Det är sanningen men det hindrar mig inte från att ifrågasätta den.

Ett svar på “Känslan av att vara inget..“

  1. […] Känslan av att vara inget.. […]

Kommentera