Normlöshet en dygd

Jag inser att mitt liv fortfarande på många sätt är en infantil kamp mellan mig och töntarna. Mellan de som har modet att flippa ur på riktigt och de som inte har det. Det är en kamp som pågått sedan jag var tonåring och jag har fortfarande enormt svårt för de människor som blir rädda för vad man kan kalla social och mental galenskap. De som späker sig själva och deras lilla existens med att vara coola, inte alltför brydda, allmänt avslappande individer, men sedan får panik bara de gör eller möts av något som står ut från den lilla världsliga normen där varje socialt misstag ses som döden själv.

Jag vet att jag alltid har hatat dem, men kan samtidigt inte riktigt förstå varför. Jag förstår inte varför en känslig människa kan störa sig på överkänslighet. Dock har jag under de senare åren av mitt liv insett att en sådan paradox kan vara möjlig. Det är nämligen väldigt olika vad människor är känsliga för och att ha en mer än välfungerande empati för människor behöver inte innebära att du kan tycka att de många gånger är jävligt patetiska.

Det behöver inte innebära att du kan vara jävligt hård och dömande samtidigt som du kan vara jävligt vänlig och inneslutande. Iallafall är det vad jag och mina hypotetiskt deduktiva slutsater har kommit fram till.

Säger som Robert Gustafsson sa i den där parodin för länge sen av sportspegelns expert och krönikör Albert Svanberg: “ fan va bra jag är”.

Goodnight.

 

 

Kommentera