Vem vet, inte jag

Det vanliga livet skrämmer. Även om det är just det som jag längtar efter. Samtidigt som det ovanliga skrämmer också. Vilket ska jag välja? Ja det är inte upp till mig. Jag kan enbart välja utefter det som jag är. Det som är förutbestämt att jag ska vara. Det vill säga ovanlig med vanliga drag eller motsatsen. Något helt vanligt liv kommer det aldrig bli. Ni vet det där helblonda livet där de älskande heter Johan och Johanna, är arbetsamma, barnafödande och inavlade. Snarare blir det ett liv sökandes efter intellektuella och känslomässiga mål. Efter själslig tillfredsställelse. Efter ett högre syfte, där det vanliga troligtvis kommer att ingå. Men för mig har det alltid funnits något gömt i livet förutom det som är tänkt att enbart ta en framåt. Det finns ett innehåll uttryckt i både depressioner och avgrunder samt poesi och personlig uppfyllelse.

Därmed inte sagt att jag tycker att det skulle vara gulligt med en unge eller att jag längtar efter en partner. Men jag vill ha allt det där tillsammans, inte bara det ena eller det andra. Det är, antar jag, vad som gör mig ovanlig och som leder mig till frågor och ambivalenta känslor kring vem jag egentligen är.

Jag jobbar på svaret.

Kommentera